Uppdatering

Nu kommer ni inte tro mig men lillebror verkar överleva sin tredje enciphalit (osäker på stavningen)!!! Han har öppnat ögonen, kan nicka lite svagt, kan blinka och visa att han ibland förstår oss. Han kommer även ihåg mamma, det är det vi säkert kan se. Torsdag och fredag tillbringade min kropp dagarna med att släppa massa spänningar. Jag mår långt ifrån bra men jag är inte riktigt samma rishög heller som jag har varit. Nu börjar irritation och ilska komma. Irrationell ilska vilket gör att jag vägrar ge den uttryck. Istället försöker jag rationellt argumentera bort den. Pojkvännen är till stor hjälp i det arbetet. Igår morse dog min papaps bästa kompis, som även var god vän till mamma, av en hjärtinfarkt. Ni kan tänka er hur mina föräldrar mår nu. Och jag…tja, jag är bara allmänt trött och förbannad på att livets dalar kommer på det sätt det gör så att alla i min omgivning mår så j-vla kasst att det är galet. Jag avskyr att jag inte kan ta bort smärtan i mina nära och käras liv!!!!!!!!!Jag till och med hatar det!!!! Jag skulle ge allt, jag menar verkligen ALLT, för att mina föräldrar, vänner och pojkvän skulle få uppleva en dag utan smärtan de nu lever med. Bara en dag…det kanske skulle hinna ge dem krafterna de behöver till livet. Jag är verkligen trött på skiten, trots att lillebror verkar överleva och pappa inte läggs in igen. Riktigt trött!!!…och irriterad….och fortfarande rädd…kommer det komma ännu mer och i så fall, vad kommer? Jag slösar inte energin på att tänka så men någon gång då och då dyker tanken upp. BLÄ!

läget är som följer

Pappa har fått provsvaren, han läggs inte in. Trombonzynerna var låga men annars såg det ok ut.

Lillebrors ”djupsövande” medicin har fasats ut nu så han är ”bara” djupt medvetslös nu. Hostar mkt så han får morfin vid behov. Idag eller imorgon opereras det in en track i halsen på honom. Det är en respirator som går genom halsen istället för genom munnen. Med den behöver han inte ligga på IVA hela tiden plus att risken för infektioner minskar. Dessutom brukar långtidsmedvetslösa patienter få en sådan inopererad för att underlätta vården och göra det mer bekvämt för patienten.

Det är tid att bli hoppfull….men jag vågar inte. jag har en klump i magen. Jag vågar inte helt enkelt…

Jul, jul, strålande jul :)

Halloj världen!

Det är jul igen Eller ja, okej då, julen har väl nästan gått över och snart är det nyår istället men ändååååå, det är JUL!!! :D:D Julen har varit helt ok…pappa ska ta extra tester idag eller imorgon för det verkar som att han kan ha fått ett återfall i leukemin (jag har ju sagt det, se nu får jag rätt…). Min hand är rätt ok trots att den har varit så dålig länge nu, pojkvännen är underbar, katterna är urmysiga och tja…livet är till för att levas helt enkelt. Jag har många bra bitar i mitt liv som gör att jag bättre orkar med de mindre trevliga bitarna.

Jag sitter på jobbet just nu, kan egentligen gå hem och ha jour men tänkte vänta i ytterligare 40 minuter så kan jag dra med S på en fika innan jag åker hem igen. Flera dagar på raken där vi inte har setts och pratat  om allt och inget och ännu lite mer -det är ju nästan seperationsångest Som det ser ut nu har jag jour imorgon också men jag kommer förhoppningsvis inte behöva jobba särskilt mycket. Skulle vara rätt skönt att vara lite långledig…februari kommer bli en tuff månad, så som november var. Då har vi nästa gräns som ska vara nådd samtidigt som vi kommer ha omorgansiering på jobbet så det blir mycket att tänka på då. Mycket övertid kommer det bli så jag kan ju i allafall försöka ha ledigt nu, i förebyggande syfte liksom  Fast vet ni vad? Det tänker jag inte tänka mer på just nu utan istället tänker jag njuta av att det är jul,  nyår och ledighet!

 Hoppas ni alla har haft en underbar jul och att ni får ett bra nyår!Tänker på er trots att jag inte är mycket framför datorn eller i bloggosfären för tillfället. Stora kramar på er!!!!

Nu kanske smällen har kommit

Pappas prover från förra veckan är långt ifrån vad de ska vara. Han är gul i hyn igen och jag tycker att han blir trött fortare nu än för någon månad sedan. Läkaren panikar inte utan vill att han ska ta prover nästa vecka igen istället för att låta det gå en månad. Det är ju ett bra tecken… Dessutom kakn det vara så att han har fått någon form av infektion och att kroppen reagerar som när den fick den akuta leukemin. Någonstans måste man komma ihåg att när ens immunförsvar har blivit utslaget av cellgifter kan kroppen börja reagera annorlunda mot allt möjligt. Men han är sjuk igen. Jag sa ju det…

Annars har dagen varit riktigt bra. Alla på kontoret har varit riktigt trötta av någon anledning vi inte vet. trötta men glada. Härlig stämning hela dagen Underbart höstväder, jag slutat i tid (nästan i alalfall), hade en  långlunch med min teamledare och fått beröm från flera olika håll för mitt arbete. Heja mig! Vissa dagar är jättebra även om man inte kommer minnas dem resten av livet så ger de en orken att leva, om inte resten av livet, så åtminstone någon/några veckor. Idag har varit en sådan dag Tur är väl det med tanke på vad mamma sedan berättade för mig närjag var på väg hem från jobbet. Jag är ok, känns rätt mycket som en ”ryck-på-axlarna-och-ett-jaha,-vad-var-det-jag-sa”-känsla just nu.

Hoppas ni haft en bra dag!Nu ska jag ta itu med mig själv och diska undan i köket, kanske städa liteoch sedan slå mig ned framför Idol 2007. Kram på er!

Minnenas kväll

Jag har spenderat seneftermiddagen/tidig kvällen med min far. Jepp!Ni läste rätt. Och vad mer därtill? Jojomänsan, inga vinddrag kring någons öron, inga irriterande tonlägen, inga riktiga klavertramp, kort sagt bra uppförande från bådas håll. Att han flera gånger närmade sig klavertrampen men att jag dels räddade honom från dem och dels lät bli att nappa på idiotsakerna gjorde att det har varit en helt ok kväll. Det hände två gånger att jag sa saker som han brukar bli sårad av men jag sa dem på ett sätt som fick honom att vara ok och inte tjura ihop som en fyraåring. Dessutom motiverade jag sakerna  och sa det med en skrattig röst. Jag undrar om jag någonsin kommer lära mig att fullt ut acceptera den sortens personlighet som min far har…Jag hoppas det, inte bara för hans skull utan -helt ärligt-för min. Jag önskar verkligen att jag mognar och utvecklas så pass mycket i mitt liv.

Jag fick ett helt gäng med kort från min uppväxt av pappa. Så underbart roligt att gå igenom dem, jag fick flera bilder där farfar är med -till och med leende (vilket är extremt ovanligt)!Och morfar, och gamla skolkompisar ända från sex-årslekis och upp till trean, och biklder från begravningar…och dop . Bilder på mig i farmors famn när jag är två dagar gammal, bilder när jag lär mig simma, när jag har födelsedagskalas, när vi är på museum, skolavslutningar, luciatåg från lekis upp till när jag var luciakanditat i småstaden där jag bodde, bilder från studenten, från dåvarande pojkvännens studentbal…jag lever i minnena ikväll Vilket liv jag har haft så här långt…och vilka människor det har funnits/finns i det… WAOW!!!

Kram på er!

Pedagogiska Pongo är igång igen

fast den här gången är den vimsiga filosofan för trött för att faktiskt orka bry sig. Istället för att bli irriterad och arg och därmed slösa med min energi har det bara väckts en stillsam fundering. Min far är den som idag är den pedagogiska pongon. Jag förstår honom helt enkelt inte, kanske är det bara så enkelt. Kanske relationen mellan mig och min far aldrig är meningen att fungera på ett helt ok sätt… Vi är nog helt enkelt så himlans olika som människor att även om jag tar vuxenrollen i relationen så kommer det inte att fungera.  Vad som hänt idag? Tja…ingen stor sak direkt. Bara en sådan där liten grej som skulle kunna få mig att snetända men som jag idag bara skakade av mig, la mig under täcket och somnade om igen av.  Jag hade tagit ett kort bad och bytt mys/skräpkläder så att jag skulle känna mig lite fräshar, megaförkyld som jag är. Kommer dessutom på att jag måste gå till affären och fylla på mitt förråd med enchinagard och c-vitamin (ingen kan säga att jag inte druckit mycket vätska den här gången kan jag tala om ) så på väg till affären ringer jag pappa för att tala om att jag är kvar hemma och inte i Gbg där han tror att jag är. (Han har nämligen funderingar på att titta in här under helgen och greja med hans gamla dator som han har kört upp hit.) Då säger han med rätt nedlåtande ”Klapp-på-huvudet-ton” i rösten att jag inte ska lägga pengar på sånt där ”förkylningsmediciner” för de fungerar ju i allafall inte alls. Jag svarar snabbt att jo, på mig gör de det om jag får in dem i tid. Får jag in dem för sent hjälper de att förkorta sjukdagarna även om de inte är lika effektiva som om jag fått in dem i tid. Allt ok, inget att hetsa upp sig för -och för en gångs skull hetsar jag inte upp mig….                                                                                                                                            Min fundering är istället varför han aldrig kan låta mig tro på någonting.  Det spelar ingen roll om det är naturläkemedel, mediala saker, mig själv eller andra människor -han vill helt enkelt inte att jag ska tro på saker. Jag vill ju tro! Jag tror att det man tror på kan både hjälpa och stjälpa i olika situationier, beroende på vad man tror. Tror jag på echinagard så kommer jag bli friskare av det om jag använder det, tror jag på mig själv i en specifik situation kan jag klara mig bättre i situationen än om jag är osäker på mig själv. Tron kan förflytta berg, varför kan jag inte få tro, få vara den jag är? Fast uppenbarligen spelar det inte megastor roll om jag får eller inte får det för min far för jag tror ju fortfarande…jag lyssnar uppenbarligen inte på honom

Nu tänker jag ta min snörvlande näsa och kliande hals och somna om igen, hoppas ni har en bra helg!

upp-och-ned-dag

Halloj…

jag har en upp och ned dag…Ena studen är jag superfokuserad, andra vimsig som bara en vimsig filosofan kan vara. Ena minuten är jag supertrött, andra hyper. En sekund är jag totalt uppgiven, nästa är jag full av hopp och glädje. På tre dagar har jag nu jobbat 33 timmar, suttit i möte för att diskutera var problemen kan ligga hos teamet, agerat stötdämpare mellan olika parter (tekniker-ledning-kunder-jobbkompisar-chefer -you name it!) och samtidigt försökt att få mitt känsloliv att stämma överens med mitt logiska tänkande. Ni förstår, pappa var hos läkaren idag. Allt ser bra ut för honom. Hur bra som helst…han ska inte på återbesök för än i december eller januari även om han ska fortsätta med att ta prover varannan vecka. Det låter ju hur bra som helst! För alla utom en vimsig filosofan. Jag går runt och väntar på smällen, på ett återfall. Det har gått alldeles för lätt att bli av med den svåra cancern i hans kropp, alldeles för lätt och just den här sortens cancer har enormt hög återfallsrisk. Han kommer bli sjuk igen, frågan är mer när än om. Jag vet rent logiskt att det inte hjälper vare sig mig eller någon annan att jag väntar på en smäll men att veta det logiskt är lättare än att få själen att förstå… Jag är trött på livet men så glad att leva, trött på mänskligheten men jag älskar människor och de nya små liven som föds in i denna värld. Kan jag bli mer motsägelsefull? Nästan tillräckligt för att få mig att känna mig själv lite som en schitzofren tror  jag…

Hoppas ni haft en bra dag !

Filosofan på rymmen och hur ”fångas” faktiskt kvinnan?

Jojomän!Det händer minsann att filosfan smyger ut (inte riktigt så diskret som man kanske skulle kunna önska sig) från kontoret ibland för att vistas bland andra människor i fria världen. Idag var en sådan dag. Blev hämtat av min goa teamledare och sedan åkte vi till det område där teamet håller till för tillfället och åt lunch med hela gänget. Hade riktigt kul, jag var precis lika galen som bara jag kan vara så jag bjöd på några skratt. Glad att man kan glädja någon Jag och teamledaren har alltid rätt intressanta diskussioner, åtminstone för mig är de intressanta. Idag handlade det mest om simultankapaciteten och män. Han berättade att det är vetenskapligt bevisat att när män kommer i närheten av kvinnor stängs en del av deras (männens) hjärna av för att kunna utsöndra mer hormoner och på så vis locka till sig kvinnan. Tyvärr blir det ju fel del av hjärnan som stängs ned eftersom de oftast då står som lallande idioter när kvinnan vill ha djupa diskussioner Nääää, eller….jo…jag skrattade glatt och sa så faktiskt. Och han höll med Vilket naturligtvis gjorde att resten av tiden vi umgicks idag lyckades syfta tillbaka på denna diskussion. Glömde jag någonting var jag för mycket kille, glömde han eller någon av teknikerna något var det för att jag var i närheten. Jag är ju tjej!Det går ju inte! Så därmed har vi även kommit fram till att eftersom män aldrig kan fungera som ”normala” människor i kvinnligt sällskap måste det betyda att när vi kvinnor lyckas hitta en man som vi tycker kan uttrycka sig verbalt och vara förnuftig så fastnar vi egentligen för en man som evolutionen går långsammare med. Eller är det tvärtom? Går det fortare för de män som lyckas fånga en kvinna trots/tack vare att han ger intryck av att vara begåvad än för de som fångar kvinnan genom hormonerna? Tål att funderas på…

Hur som haver, det var skönt att rymma från kontoret i några timmar idag. Dels har jag jobbat en del övertid i veckan och dels så jobbar jag imorgon så lite avslappning behövde jag. Jag är ju ändå bra och effektiv på det jag gör och att komma överens med mina tekniker tycker jag är rätt viktig del av mitt arbete. Så det dåliga samvete jag har för att jag var borta från kontoret i 2,5 timme försöker jag bortförklara för mig själv…om det är så att ni inte märkt det redan Det var faktiskt nyttigt att jag inte var inne också för killen som ska ta över ett av teamen (som jag den här veckan har fått ta hand om så jag har haft två istället för ett) kunde öva sig på att ta hand om dem på riktigt, utan att jag la mig i. Den andra tjejen var ju där och hon är ju mer erfaren än vad jag är men eftersom jag sitter med teamet så är det lättare att fråga mig och teknikerna har ringt till mig eftersom killen inte haft lämplig  telefon. Nu fick han ta samtalen och lösa problemen och mer få en riktig inblick i vad vi gör. Trots att vi började samtidigt och han sitter brevid oss har han ju ändå inte hängt med till fullo på vad vi gör hela dagarna för han har ju haft fullt upp med det han har haft att göra. Det har varit en bra dag idag, trots att den är så mytomspunnen

Tid för en dusch och en säng för en trött filosofan tror jag. Å, jag glömde: farmor har varit här ikväll för första gången och hon tycker jättemycket om lägenheten! Det sista hon sa innan hon klev på bussen var ”Det här har du gjort riktigt bra Filosofan”, det är inte ofta hon kommer med så positiv och tydlig kritik så det tar jag verkligen åt mig av. Jag HAR faktiskt en riktigt trevlig lägenhet!

Kram på er!

Dagens tips: Köper ni en för fin julklapp till er ädlre släkting är chansen/risken att ni får den oanvänd i inflyttningspresent rätt stor, åtföljt av kommentaren ”bli inte arg nu men det är ju för fint för mig så jag använder det inte…” Vad kan man säga? Tack farmor/mig själv för de fina tallriksunderläggen

Glömde: läkaren hinner kanske inte träffa pappa innan läkaren går på semester för de sjuka har företräde. Antar jag jag ska ta det som positivt men ändå…akut leukemi som är över på 5 månader?öööö, det vågar jag inte tro på. Jag är skeptisk -en säkerhetsåtgärd från min sida -jag vet, men ärligt… han ska ta nya prover på tisdag. Och nu SKA en vimsmig filosofa resa sig ur soffan, duscha och kollapsa i sängen.

Ha en bra helg!

Braiga dagen…

Haft en lugn och skönt dag där jag har varit effektiv framför datorn men inte suttit där mer än max tre timmar. Istället har jag haft möte med ”mina” tekniker, lunchat med dem och även varit ute med en när han bytte elmätare. Kul, och jag tycker viktigt, att få ett ansikte på alla röster och få se hur deras arbete i verkligheten ser ut. Det är svårt att föreställa sig när jag är så pass oteknisk som jag är när teknikerna ringer in och försöker förklara något tekniskt problem som jag egentligen inte tycker jag har att göra med

Pappa ringde under lunchen, han lät dålig så jag blev orolig men jag träffade honom efter jobbet och han verkade må rätt ok. Han skulle köpa två par skor på skopunkten och undrade om jag ville följa med och välja ut ett par som då blev det tredje i ”köp 3 betala för 2″ erbjudandet. Så ett par nya skor har filosofan nu (kärlek vid första ögonkastet-skor) En av de första gångerna jag kan komma ihåg att han självmant frågat om jag vill ha något av honom gratis. Sedan jag fick lägenheten har jag fått en  hel del ska erkännas men före det….ojojoj är allt jag säger om det just nu

Borde laga mat, eller i allafall äta någonting, nu. Har lite ont i huvudet och måste jobba imorgon, 10-17, så det är nog smart att äta, få i mig vätska och sedan ta det lugnt resten av kvällen.

Aj

Min faster passar inte som donator till min pappa. Han mår ändå så pass bra att han ska ta nya prover om 2 veckor och då också göra återbesök hos läkaren så ska läkaren ha gjort en plan för vad vi ska göra. Jag blöder näsblod ur båda näsborrarna och är ensam kvar på jobbet. Arbetar fram till 19.00 ikväll, tårar rinner sakta nedför mina kinder. Jag är inte säker på att pappa fattar vad det här betyder samtidigt som jag kanske överreagerar. Han mår ju ändå förhållandevis bra, man behöver inte dö bara för att man 1) har akut lekuemi,

 2) inte hittar en passande benmärgsdonator inom släkten,

3) inte genomgår en benmärgstransplantation över huvudtaget…

jag är ledsen, det gör ont inuti mig.