Tredje och sista varianten…

verkar också stämma rätt bra på mig, även om det kanske inte alltid är så positivt. Åtminstone passar de två senare styckena in. Den första halvan kanske passar in fast jag inte vill se det själv

Vattumannen härskas av planeten Uranus. Kombinerat med luftens element gör den ledande egenskapen vattumannen till en komplicerad karaktär. Han är mycket självgod och har starka åsikter som han vet är de rätta. Han bryr sig alls inte om ifall han anses vara en underlig figur eller om alla andra tycker annorlunda. Personlig frihet och rättvisa är centrala begrepp.

För andra kan vattumannen te sig oberäknelig och rebellisk. Det kan vara svårt att nå honom, då han tenderar att skärma av sitt sanna jag under en yttre fasad. Vill du vara hans vän och tränga in under ytan måste du acceptera honom som han är. Han accepterar dig som du är, även om du kanske har fel enligt hans mening så har du rätt att tycka som du vill. Han är fördomsfri, intellektuell och human.

Element: luft Kvalitet: fast Polaritet: positiv
Nyckelord: Uranus, klarsynthet, humanism, intuition, vågor, ockult, protest, revolutionär, reform, distans och bärnsten.
Positiva karaktärsdrag: fredsälskande, lojal och uppfinningsrik.
Negativa karaktärsdrag: excentrisk och trotsig.
Människokroppen: fotlederna.

Undrar om det stämmer….

Jag kan ju säga att jag av en slump trillade in på en sida med numerologi (http://cgi.ditthoroskop.nu/se/Program/livstal.cgi) …och kunde inte motstå frestelsen att se vilket livstal jag har om det stämmer in på mig. Vad tycker ni? Själv har jag inte slutat skratta än!

februari 13 2 = 2 1 + 3 = 4
	Livsväg 8, den målmedvetna materialisten: Åttor är i allmänhet starka och självständiga människor. De är beredda att kämpa hårt för att nå sina mål, så väl i arbetet som i till exempel någon sport. Åttor kan till och med bete sig hänsynslöst för att nå dit de vill. Har du livstalet 8 är du en ambitiös person som litar mycket på din egen förmåga. Du är duktig på att planera och följer också nästan alltid din plan. Att organisera är också något som du nog kan lägga till på din meritlista. Du har en girighet som få och är inte rädd för att gå din egen väg. Att hjälpa människor är något som du gärna gör eftersom du vill att andra också ska bli så självständiga som du. Det är inte omöjligt att du är duktig i sport eftersom du antagligen även på det området sätter upp höga mål. Arbetet tar mycket av din tid vilket medför att familj och vänner kan bli lidande av detta. Du kan ibland uppfattas som ytlig då du tycker utseendet spelar stor roll. Du blir lätt frustrerad och bör nog fråga dig själv varför.

Dikt -Liksom en fyr

Ni som har följt mig från början kommer känna igen nedanstående dikt. Av någon anledning har den ekat i mitt huvud de senaste dagarna och pockat på uppmärksamhet. Jag vet inte varför men kanske den ger någon någonting som personen behöver om jag lägger ut den igen. Dessutom finns det ju flera av er som inte kände till mig när jag la ut den här på min gamla blogg för ett år sedan… Så läs, jag hoppas att den ger någon någonting som den en gång (många gånger har gett mig så mycket.

Liksom en fyr lyser jag upp, visar jag vägen. Liksom en fyr kan jag missleda, jag kan slockna. Jag lyser i mörkret, står där ensam, precis som en fyr. Havet brusar inom mig för att sedan lugnas ned och vagga lugnt mot klipporna. Jag är som en fyr, runt med många olika sidor. Fyrens ljus menar väl, det är annat som blir fel, omständigheter man inte kan rå på. Liksom en fyr menar jag väl och precis som havet omger fyren, omger alla känslor mig. Liksom en fyr står jag där på en klippa och lyser. Lyser för att hjälpa och visa att jag finns.

Ibland trillar 25-öringen ner…

Jag har nämligen insett vad jag behövde lära mig av relationen med exet. Dels fick jag konfrontera rädslor jag inte visste om att jag hade i början av förhållandet (gud, det låter verkligen som att vi var tillsammans hur länge som helst. Det känns så fast vi inte var det…) och dels så fick jag konstaterat/bevisat -både för mig själv och min omgivning- hur stark jag har blivit och vilken integritet jag ändå har trots allt som hänt/händer i mitt liv.

Jag tror, som jag berättat flera gånger tidigare, på att själen lever efter att våra kroppar har gett upp. Jag tror på en andra sida och att våra nära och kära, både från det här livet och andra liv, vakar över oss, stöttar oss och ger oss tusen gånger mer hjälp än vad vi ens kan ana. Jag tror på att vi alla gör individuella livsplaner innan vi återföds till ett liv på jorden och detta gör även att jag starkt tror på att vi inte får mer i livet än vad vi klarar av. Visst känns det riktigt tungt ibland, visst tvivlar även jag, men någonstans vet jag att jag kommer klara mig, att vi alla kommer att klara oss. Och ibland är det just den tron som gör att jag faktiskt orkar ta mig igenom vad som behöver genomgås. Pratade med en kursare innan föreläsningen och hon sa att hon igår eftermiddag tänkt på hur jag måste vara en enormt stark människa eftersom jag får så mycket på en gång som jag måste hantera. Kanske är jag stark, kanske var jag bara allmänt överambitiös när jag skrev min livsplan, kanske gör jag inget annat än att försöka ta mig igenom en dag i sänder. Ibland vet jag inte…ibland vet jag inte ens hur jag tar mig igenom dagen. Huvudsaken är ändå att jag faktiskt gör det, att vi alla tar oss igenom våra dagar, att vi alla på något vis finner orken/kraften/energin/tron till att ta ett andetag och klara ytterligare en dag. Det är inte svagt att visa sina svagheter, att ibland inte kunna komma ur sängen eller bara gråta för vad som helst, -att visa svagheterna kräver mer styrka och mod än att ständigt visa sin ”utåtstarka”-sida.

Bloggen har blivit ett sätt för mig att göra mig starkare, att både våga och orka visa mig svag. Mina bloggvänner hjälper mig att hålla mig borta från psykmottagningar, nervsammanbrott och hysteriska anfall av gud vet vad. Säkert skulle jag klara mig utan bloggen och allt vad den gett mig men det skulle vara svårare. Det skulle kanske ta längre tid eller ta mer av min energi än nödvändigt. Ni finns här för mig, både när jag gråter, när jag är arg eller när jag är så glad att jag nästan inte kan skriva för att jag hoppar av förtjusning. Ni tar mig för den jag är, kanske just för att det enda val ni har är att ta mig som jag är eller inte läsa bloggen… Ni tröstar, stöttar, sparkar mig i baken, skrattar, ni ger mig det jag behöver när jag behöver det. Jag hoppas att ni någonstans inom er kan förstå/inse den enorma glädje och tacksamhet jag känner dels för er och dels för att jag skrev in i min livsplan att jag skulle börja blogga.

Dagens tips: har ni en förmåga att se djur i människors ansikten? Det har jag…Ett råd: tala inte om för den trevliga personen brevid er att föreläsaren påminner om en bäver när föreläsaren står framför er. Gapflabbet från både dig och kursaren kan bli lite pinsamt att försöka förklara….Min föreläsare är numera känd som den tråkiga bävern (hon är inte den emst underhållande talaren som jag stött på i mitt liv om vi säger så…)

Medialt grejs/skyddsdjur och att vara duktig

Idag ska jag vara duktig! Idag ska jag till och med vara så duktig att jag nästan kommer vara bäst Jag gick hemifrån 20 över sex imorse, hann med det tåg som gick före det jag hade tänkt ta, kom in tidigare till stan, åt frukosst i lugn och ro och tog mig sedan upp till universitetsbiblioteket. Nu sitter jag här med min dator i knät, boken som måste läsas brevid mig och Lugna favoriter i öronen. Ute börjar solen skina och ikväll komemr pojkvännen och hälsar på över helgen. Eftersom jag har übermycket plugg att göra ska jag försöka jag menar jag SKA plugga järnet och på så vis vara så dukig att jag nästan blir bäst.

Varifrån har jag egentligen fått den här känslan av att jag alltid måste vara så himlans duktig? Jag kan verkligen inte komma ihåg en tid i mitt liv när jag  inte har haft den känslan. Jag vet att min omgivning inte begär konstant ”duktighet” av mig men samtidigt så tror jag att jag verkligen måste vara duktig. Varför? Vad är det jag försöker leva upp till?

Sedan i förrgår har jag en väldigt stark känsla av mina skyddsdjur och av att jag har sällskap av en enhörning som ger mig mycket trygghet och energi. Jag är så tacksam! Jag har till och med fått äran att ha besök i mina drömmar av enhörningen de senaste två nätterna. Jag känner mig omlindad av värme och energier som är för stora för att komma från enskilda personer som jag känner. Jag känner mig hedrad. Det är inte särskilt vanligt att människor får se/känna sina skyddsdjur men jag fick se mina sommaren 2004 och sedan dess har de gjort sig till känna lite då och då. När jag var hemma hos mamma, då när jag hälsade på pappa på sjukhuset rätt mycket, så kunde mamma inte förstå varför jag hade en stor hund med mig så ofta. Det var inte förrän jag åkte ned till Gbg igen som hon insåg att det inte var en hund utan att det var min varg som hon hade sett. Vargen och mitt lejon (Jojemensan spanska lejonet -du är inte den enda som är lejon;)) har bytt plats, när jag fick se mina djur första gången hade jag ett lejon på vänster sida, en varg på höger sida och på huvudet satt en busig apa. Apan sitter kvar på huvudetfast jag känner inte av honom särskilt mycket) medan vargen och lejonet har bytt sida och jag känner nu mest av vargen. Sedan har jag ibland sett en häst bakom mig, i mina drömmar kommer ofta mammas stora björn och hälsar på. Låter det extremt flummigt? Då får det göra det För vet ni vad? Genom er, genom bloggen, och vad livet har gett mig har jag till slut börjat acceptera att även jag får tro och känna vad jag vill för att orka med det här livet. Jag har låtit andra människor få tro vad de vill om det är det de har behövt för att orka, varför ska jag då inte tillåta mig själv samma sak?

Nu ska jag ta tag i mig själv och försöka vara den duktiga tjej som jag ständigt strävar efter att vara Kram på er och jag hoppas att ni får en toppenfredag och en ännu trevligare helg om jag inte skulle hinna titta in under helgen.