Sist jag försökte skriva ett inlägg på bloggen (visst, ok, det var några månader sedan men ändå…) så slutade det med att jag fick tuppjuck på datorn som inte ville ladda upp inlägget, eller ens spara det som ett utkast. Sedan har det passerat några månader där jag har tjatat på sambon att han ska ta tag i den förbenade datorn. Ni känner till uttrycket ”skomakarens barn…” ? Min älskling är dataingenjör…. Så för ca 4 veckor sedan blev det äntligen av.Vi har inte den snabbaste, bästa, mest morderna datorn eller programvaran MEN vi har en dator som inte längre hänger sig en gång i minuten. Vi har en dator som numer ger i från sig max ett felmeddelande när vi startar upp den istället för rätt många fler meddelanden stup i kvarten 
HURRA!!! Så nu, idag, tänkte jag prova att skriva ett inlägg på min blogg som även om den inte är helt bortglömd ändå inte har kvar det utrymme i mitt liv som den en gång hade.
Så, hur har ni det? Finns ni kvar där ute i bloggosfären? Jag kan tänka mig hur mycket jag har missat i era liv men jag har faktiskt, någon enstaka gång, tittat in till er -även om det har varit utan att lämna spår i form av kommentarer. Själv har jag det bra. Jag har den senaste vekcna provat på att både göra hemagjord sylt och vinbärsgelé. Jag är stolt och imponerad av mig själv kan jag tala om Annars rullar väl livet på för mig. Jag belv arbetslös i mars, har fortfarande inte hittat något nytt jobb men jag har mina rutiner och ger inte upp i första taget. Min hand gör fortfarande ont, den har blivit bättre och smärtan ändrar ibland karaktär men jag kan inte ta vilket jobb som helst för jag kan inte riktigt lita på min hand. Däremot har jag fått gå på smärtkliniken i länet -vilket toppenställe!!! Sambon och jag har det bra, efter snart två år tillsammans njuter vi fortfarande av att vara nykära men med känslan man har när man känner varandra riktigt väl.
Så mina vänner, nu vet ni att jag lever och har det bra Hoppas allt är väl med er! Kramkram!
