Uppdatering

Nu kommer ni inte tro mig men lillebror verkar överleva sin tredje enciphalit (osäker på stavningen)!!! Han har öppnat ögonen, kan nicka lite svagt, kan blinka och visa att han ibland förstår oss. Han kommer även ihåg mamma, det är det vi säkert kan se. Torsdag och fredag tillbringade min kropp dagarna med att släppa massa spänningar. Jag mår långt ifrån bra men jag är inte riktigt samma rishög heller som jag har varit. Nu börjar irritation och ilska komma. Irrationell ilska vilket gör att jag vägrar ge den uttryck. Istället försöker jag rationellt argumentera bort den. Pojkvännen är till stor hjälp i det arbetet. Igår morse dog min papaps bästa kompis, som även var god vän till mamma, av en hjärtinfarkt. Ni kan tänka er hur mina föräldrar mår nu. Och jag…tja, jag är bara allmänt trött och förbannad på att livets dalar kommer på det sätt det gör så att alla i min omgivning mår så j-vla kasst att det är galet. Jag avskyr att jag inte kan ta bort smärtan i mina nära och käras liv!!!!!!!!!Jag till och med hatar det!!!! Jag skulle ge allt, jag menar verkligen ALLT, för att mina föräldrar, vänner och pojkvän skulle få uppleva en dag utan smärtan de nu lever med. Bara en dag…det kanske skulle hinna ge dem krafterna de behöver till livet. Jag är verkligen trött på skiten, trots att lillebror verkar överleva och pappa inte läggs in igen. Riktigt trött!!!…och irriterad….och fortfarande rädd…kommer det komma ännu mer och i så fall, vad kommer? Jag slösar inte energin på att tänka så men någon gång då och då dyker tanken upp. BLÄ!