Igår var jag äntligen hos läkarna i Örebro med min hand. Jag fick träffa samma läkare som opererade mig för 7 år sedan, vilket var jätteskönt. Jag har ett enormt förtroende för henne, det kändes tryggt och säkert att prata med henne och att lyssna på vad hon trodde är fel på min hand. Hon tror att det är ett smärtminne. Kroppen minns smärta, den lagrar minnet i smärtcentrat i hjärnan och ibland kan detta triggas igång. Då tror hjärnan och nerverna att något har hänt med handen igen och att det är samma smärta som förra gången. Som min hand; det var rätt stora problem med den när jag skadade den första gången och fick genomgå operationen. Det som hände i september var troligen att en liten sammanväxtning brast -vilket inte alls är farligt- och när det gjorde ont av bristningen trodde hjärnans smärtcentra och minne att det var samma olycka som första gången vilket gör att hjärnan skickar signalerna till nerverna att ni har ont. Man kan säga att istället för att nerverna talar om för hjärnan hur de känner sig så talar hjärnan om det för nerverna istället. Inte helt lyckat. Särskilt inte om man är en känslomänniska, både fysiskt och psykiskt. Jag är en känslomänniska och har en låg smärttröskel, dessutom har jag haft ett jobbigt år, till och med några jobbiga år, vilket påverkar hur jag kan stå emot och hantera smärta i olika former. Lägg ihop allt det här med mina tidigare erfarenheter av smärta i min högra hand så är det inte så konstigt att jag har enormt ont och att min hjärna tror att det är krig som gäller för att hantera handen.
Haft en extremt bra dag på jobbet! Allt jag har gjort har lett till mycket positiv feedback och uppmuntrande kommentarer. Hela dagen har gått ut på att peppa filosofan känns det som 
Helt underbart, ibland behöver man verkligen sådana egoboost-dagar 
Nu måste jag springa ned till tvättstugan, tvättar och ska städa lite här hemma samtidigt som katterna är väldas gosesjuka. Imorgon ska jag hem till urskogen över helgen, ska bli mysigt.
