En bild

Nu ska vi se om bilden kommer vara som jag tänkt mig, om den ens publiceras Jag vet att det är vår nu men jag har ingen bra bild på en del av trädgården här hemma i urskogen. Jag tycker det är en vacker bild

allt om inget

Lillebror ligger i sängen och vilar, mamma ligger i soffan och snarkar, katten kan inte bestämma sig mellan att sova och att försöka få min uppmärksamhet och jag…ja, vad gör jag?Ingenting särskilt. Funderar lite på lägenhet och grejer att ha i lägenheten, läser dagens tidning, hänger tvätt,reagerar lite på Tv:n som spelar upp snooker-vm i bakgrunden, funderar lite på pluggandet och sedan lite mer på lägenheten. Tror jag har bestämt mig. Eller rättare sagt, jag har bestämt mig men samtidigt gnager småsaker i bakhuvudet. ”Kommer jag ha råd, kommer försäkringen bli megadyr, hur ska jag få ihop pengar till två hyror om jag flyttar snabbt, vad har vi för gamla möbler jag kan sno, vad har jag egentligen redan fått under årens gång som jag inte behöver köpa nu, vad ska jag säga till kvinnan på bostadsbolaget när jag ringer imorgon,varför måste jag ha fastnat för den dyraste lägenheten?” -Frågor som snurrar mer eller mindre medvetet i mitt vimsiga huvud för tillfället. Spännande även om det samtidigt är lite skrämmande. Mitt i alltihopa funderar jag på jobbet. Kommer jag verkligen få komma på den andra intervjun som det verkar som -tänk om jag inte ens kommer dit nu när det känns som att jag faktiskt kommer få jobbet. Snopet att stå där, tro att jag ska få jobbet så får jag inte ens komma på den andra intervjun. Och om jag inte får det, hur ska jag då kunna tacka ja till lägenheten? Och om jag tackar ja till lägenheten, får jag tacka preliminärt ja imorgon och återkomma på fredag eftermiddag eller måste jag ta lägenheten och be till högre makter att någon inser vilken bra arbetare jag är?Som sagt, spännande!

Pappa och min faster ska till Huddinge sjukhus på onsdag för allmän information och genomgång för den eventuella benmärgstransplantationen som ska göras. Störst chans att vara donator är min faster (25% chans) och hon är dessutom sjuksköteskeutbildad så det är bra att hon följer med. (Att hon är en av de mest otrevliga personer jag någonsin träffat är en helt annan sak, det viktiga är ju ändå ifall hon kan vara donator eller inte.)

Halloj!

Solen skiner, fåglarna kvittar, katten förföljer mig, lillebror är sjuk och ligger och vilar. Jag har bäddat hans säng, mammas säng, diskat undan förmiddagens disk, tömt kattlådan, kollat busstider, grejat lite utomhus, busat med lillebror och gett honom lite tröstande kramar. Det är jobbig att ha ett nyopererat öga, vara jättetäppt i näsan och blöda näsblod. Man blir lätt liten och ynklig då, särskilt om man sitter i rullstol och lätt blir trött annars också. Tänkte att jag fick vara den snälla systern idag istället för den vanliga hårda och krassa systern som jag ofta kan vara.

Ska in till stan sedan, blir mött av vännen som gifter sig nästa sommar (som jag ska vara tärna åt). Hon följer med mig när jag tittar på lägenheten och sedan åker vi till vår gamla, lilla, stad för en releasefest. Ett band från ”den gamla goda tiden på högstadiet/gymnasiet” ska släppa en ny skiva och vi ska dit Kul! Får sova hos kompisens mamma inatt, ska också bli kul för vi har inte setts på hur många år som helst. Vet inte hur det blir med dator i helgen, vet inte när jag åker ned till Gbg igen, vet inte om jag kommer tillbaka till mamma innan jag åker till Gbg. Vet ingenting egentligen men jag överlever det

Jobbintervjun igår gick riktigt riktigt bra! Får berätta mer när jag vet med 100% att jag faktiskt blir kallad till en andra intervju som är nästa fredag. Borde bli det så som intervjuaren pratade men ska kanske inte ropa hej än… Fast ibland är jag ju bäst och jag var riktigt bra igår hehehhe Jag lyste nog, som Myra sa i en kommentar till mitt förra inlägg (pekar nedåt).

Det är skönt att vara här…

Lillebrors sjukdom

Fråga mig inte varför, många av er vet redan det här som inlägget kommer handla om, men jag behövde skriva av mig. Jag vet inte varför jag behövde det just nu och jag klarar inte av att radera texten nu när jag har skrivit den. Jag publicerar den här så….så ja….jag vet inte…kanske min vimsiga hjärna är rensad sedan.
Dagen innan jag fyllde 8 år (i februari 1990) satt jag och min pappa och tittade på tv, min lillebror (6 år gammal) satt på golvet i vårt gemensamma rum och lekte. (mamma och pappa skiljdes när jag var 4.) Plötsligt ropade lillebror på pappa, han sa att han behövde gå på toa varpå pappa lite irriterat svarade ”ja, men gå på toa då, vad vill du att jag ska göra?”. Lillebror svarade att han inte kunde stå upp. Vi rusade till honom och åkte direkt till sjukhuset. Bara någon timme efter att han hade lekt i vårt rum var han medvetslös och kom att vara det i en månad. Läkarna sa att han skulle dö, ingen kunde förstå vad som hände eller varför -vad var egentligen felet på lillebror? Mamma bodde på sjukhuset med honom och försökte förbereda mig på att OM lillebror någonsin skulle vakna ur sin sömn så skulle det inte vara samma lillebror som när han somnade. Pappa sa istället att NÄR lillebror vaknar kommer allt vara precis som förut, fast vi ska gå på grönan och skansen lite oftare. Efter mycket om och men vaknade lillebror upp igen. Han kunde inte prata, inte röra sig, synen hade påverkats lika väl som delar av hans minne. Fast besluten att klara det arbetade mamma med honom och lyckades få honom att gå, oftast med käpp, han lärde sig prata igen även om det var ansträngande ibland och hon fick honom så pass bra att han fick börja i en vanlig skola, med hjälp av en assistent, 1,5 år efter att han hade gått i i medveteslösheten.
1993 blev han sjuk igen. Vi var på besök hos vår farmor, han väckte mig mitt i natten och bad mig be farmor ge honom ett glas vatten. Jag gjorde det men när farmor kom in med vattnet kunde hon inte väcka honom, Precis då kom pappa hem från en fest, jag såg honom göra första hjälpen på jensa samtidigt som farmor ringde ambulansen. Efter den sjukdomsomgången har lillebror varit rullstolsburen. Man har kommit fram till att hans immunförsvar inte känner igen influensa B-virusstammen, att det inte reagerar utan bjuder in viruset till allmän fest i kroppen. 3 personer i världen har haft den här defekten, som man känner till. Lillebror är en av dem och den enda som har överlevt och han har överlevt 2 gånger. Sedan 1993 har vi varit tvugna att isolera oss under influensaperioden, vi lämnade stockholmsområdet, flyttade ut på landet i värmland för att lättare kunna undvika människor under delar av året. Lillebror har genomgått x antal operationer av olika storlekar för att hjälpa honom på olika vis. Mamma har sedan första gången jensa blev sjuk varit sjukskriven och sedan sjukpensionär och tagit hand om honom när han inte varit i skolan. Hon har fått kriga många olika slag mot allt från skolor, kommuner och sjukvård till rehablitering, lillebror själv och försäkringskassan.
Många vuxna, de flesta ärligt talat, som har barn och får höra den här historien reagerar med rädsla och oförståelse. Det är ett naturligt sätt för människor att reagera. Rädslan att det skulle kunna hända ens eget barn blir för står för att kunna hanteras på ett bra sätt. Många förstår aldrig till fullo vad situationen innebär -min pappa är ett exempel. Han har varit med under hela tiden men aldrig förstått/accepterat situationen. Istället har han slagit undan all jobbig ingformation och ”aldrig hört den”. Det är hans sätt att överleva, vilket har riskerat lillebrors liv vid fler än ett tillfälle. Ironiskt nog är pappa nu sjuk i akut leukemi och han klarar fortfarande inte av att ta in jobbig information utan låter mamma ta hand om all jobbig kontakt med läkarna. Pappa kan få provsvar men inte fatta vad det betyder förrän han talar om för mamma och hon reagerar.

Det här är bara en av alla de konstiga och jobbiga sakerna som har hänt i mitt och min familjs liv. Jag lovar, det känns ofta som om vi lever någon form av dokusåpa, som om någon går runt med hemliga kameror och filmar allt för det är så overkliga saker som händer. Men just den här grejen, lillebrors sjukdom….den…jag hoppas att…jag vet inte…Alltså, vi lever ju. Vi kämpar och vi finns här idag trots att livet inte alltid är så roligt. Jens har överlevt någonting som han inte skulle kunna överleva, 2 gånger dessutom. Jag och mamma som har bott med honom och levt i situationen lever också. Kanske någon finner tröst i att höra vår historia och kanske någon finner orken att kämpa vidare.

Jag är bara SÅÅÅÅ BÄST!!!

Den fruktansvärt otekniska vimsiga filosofan har gjort något hon inte trodde hon någonsin skulle klara av!Ja, det har med teknik att göra och ja, jag är medveten om att det kanske inte är så svårt för alla andra här i världen att göra vad jag just gjort men det är STORT för mig Jag har just klarat av att ladda ned någon sorts programvara så att jag äntligen kan lyssna på lugna favoriter via datorn. Annars kan jag inte lyssna på lugna när jag inte är inne i Gbg. så mina vänner: den otekniska filosofan har lyckats, just nu hör jag Malin Berghagen och Peter Borossi

Dikt -Liksom en fyr

Ni som har följt mig från början kommer känna igen nedanstående dikt. Av någon anledning har den ekat i mitt huvud de senaste dagarna och pockat på uppmärksamhet. Jag vet inte varför men kanske den ger någon någonting som personen behöver om jag lägger ut den igen. Dessutom finns det ju flera av er som inte kände till mig när jag la ut den här på min gamla blogg för ett år sedan… Så läs, jag hoppas att den ger någon någonting som den en gång (många gånger har gett mig så mycket.

Liksom en fyr lyser jag upp, visar jag vägen. Liksom en fyr kan jag missleda, jag kan slockna. Jag lyser i mörkret, står där ensam, precis som en fyr. Havet brusar inom mig för att sedan lugnas ned och vagga lugnt mot klipporna. Jag är som en fyr, runt med många olika sidor. Fyrens ljus menar väl, det är annat som blir fel, omständigheter man inte kan rå på. Liksom en fyr menar jag väl och precis som havet omger fyren, omger alla känslor mig. Liksom en fyr står jag där på en klippa och lyser. Lyser för att hjälpa och visa att jag finns.

Hej på er!

Det har varit lite körit den här veckan så här långt. Det känns som att det är fredag idag fast det inte ens är i närheten… efter mycket om och men, trassel med datorer och dokument, lyckades min grupp genomföra den redovisning om en ordförandeklubba som vi skulle göra idag. Imorgon är det tid för engelskredovisningen och dessutom -håll i er nu- ska filosofan på arbetsintervju. Jajemän! Ni läste rätt! Och det häftigaste av allt, vet ni vad det är? Jag kommer till intervjun genom mina erfarenheter, inte min utbildning. Det vet jag för min utbildning är inte direkt inriktad på produktionsplanering, även om jag ska försöka vinkla det lite till det imorgon. Jobbet är uppe i Karlstad men intervjun sker nere i Gbg. (har idag fått panikhandla ett par skor. Kom på att gå i slitna skor till en intervju där jag ska a) ge bra intryck, b) ska verka organiserad och ordningsam inte är en bra idé…)

Dessutom har jag pratat med hyresgäster och ska se 2-3 lägenheter i Karlstad till helgen. En 2:a som är lite dyrare men troligen rätt mysig och kan vara värt det, en 1:a som är modell billigare. Verkar vara rätt bra planlösning. Och ytterligare en 1:a, också billig. Grejen är att om jag får jobbet jag ska på imorgon kommer jag ha råd med 2:an, får jag inte det jobbet är det bäst att ta en etta för att spara in lite pengar. Samtidigt mår jag psykiskt bättre av en tvåa än en etta… Jaja, vi får se, jag tar i princip vad som helst till att börja med så kan jag arbeta mig mot någonting annat när jag väl är i stan.

Igår fick jag också den officiella förfrågan av en av mina äldsta vänner om jag ville vara hennes brudtärna på hennes bröllop nästa sommar. Snyft!Självklart!!! Blir sentimental och tårögd bara jag tänker på det… Vi har pratat en del om det och båda två har utgått från att jag ska vara tärna men nu frågade hon ”officiellt” och gav en motivering. SNYFT!!!

Imorgon, efter engelskföreläsningen, ska jag ta bussen upp till urskogen. Siktar på att komma ned igen på söndag för jag måste hårdplugga nästa vecka. Kommer ha salstenta den 3:e maj och som vanligt har inte filosofan direkt börjat plugga på ett bra sätt för tentan. Heja mig! Jaja, som vanligt skyller jag i allafall inte på någon annan än mig själv. Alltid något

Nu ska jag börja tvätta, städa köket, tvätta fönsterna i vardagsrummet och plugga in redovisningen jag har imorgon. Kanske ska försöka hinna med mental förberedelse inför intervjun också. En kvinna ska intervjua mig så det är ju inte säkert att jag kan lite på min charm direkt…kanske måste visa att jag har en hjärna också. Jobbigt!

Hoppas ni har det bra, ska titta in hos er senare, jag lovar!

Dagens tips – försover ni er på morgonen och stressar tillräckligt mycket hinner ni kanske med den buss som till och med gick tidigare än den du från början planerade att ta…Det gjorde jag imorse och förstår fortfarande inte hur det gick till…

Hejhopp!

Jag lever, dagarna går i ett just nu. Allt är upp och ner och samtidigt ner och upp Har mycket att berätta när jag faktiskt hinner sätta mig ordentligt nästa gång.

Hinenr inte läsa andras bloggar, hinner inte läsa min, hinner inte andas. Kram på er!!!

Den kommande veckan

Jag ska erkänna en sak… Jag är lite nervös för kommande vecka. Imorgon ska jag vara på stadsmuseet 9-16, tisdag samma tider, onsdag 9-12, på torsdag eftermiddag har jag det där talet/presentationen på engelska och på fredag måste jag hem till värmland. Jag har klarat den här dagen bra, jag är trött men har ändå haft grepp om mig själv större delen av dagen. Men jag har ju varit hemma, eller i närheten av hemmet, större av tiden. Jag har kunnat ta det lite lugnare om jag känt att jag behövt det. Det kommer jag inte kunna de kommande dagarna när jag ska vara på kombinerade föreläsningar/grupparbeten på museét. Jag borde inte slösa energi på att tänka på detta just nu men…lite nervös är jag.

Filosofan är duktig!

1) Filosofans kropp har börjat vilja ha mat igen och försöker nu gottgöra en veckas riktigt dåligt matintag och ca 6 veckors halvdåligt intag. Känns som att jag är konstant hungrig och näst intill hetsäter. Oroa er inte, det är inte så men det känns lite så eftersom jag ätit så lite och så sällan den senaste tiden.

2) Jag har varit på biblioteket närmast mig och letat efter böcker till salstentan den 3 maj. Hittade en del men konstaterade jag jag tyvärr kommer få sitta inne på UB i Gbg några dagar också för att alla böcker inte fanns här, attans!

3) Jag har hittat den information som jag ville ha till talet som jag och L jobbar med. Ska åka in till stan om några timmar och så ska vi sitta i 3-4 timmar ikväll med det. Nu börjar det nog snart lika något, vilket är bra med tanke på att det är på torsdag vi ska hålla anförandet…Aaahhaa!!!

4) Jag har damsugit lägenheten, vilket var evigheter sedan jag gjorde. Nog för att vännen har gjort det någon gång så men jag har haft lite dåligt samvete över att inte ha gjort något ordentligt i lägenheten på vad som känns en evighet. Ska skura golven sedan också tänkte jag.

Så visst har jag varit duktig? Sedan finns det en mängd saker till som jag borde göra eller redan ha gjort men hey -man får vara glad för det lilla. Jag menar, att gå från att vara nästintill apatiskt sängliggande till att klara av att äta och gå ut i regnet är rätt bra gjort. Man ska väl inte ta i allt för mycket från början, jag behöver inte vara perfekt på en gång efter att ha varit så nere som jag har varit. Det skulle ju inte vara sunt det heller. Eller är det bara mina ursäkter som drar igång nu igen? Spela roll! Huvudsaken är att jag är stolt över att jag klarat av att göra vad jag har gjort hittills idag. Heja filosofan!

Kram på er!