har berättat det här men pappa fick för snart 3 veckor sedan lämna sjukhuset. Fast han skulle åka in varannan dag och ta prover samt fylla på med blod och trombonzyner. I lördags fick han åka in akut och sedan dess har de hållt honom inne. Han hade hög feber och fick antibiotika intravinöst var 6:e timme. Att han blev så pass dålig beror på cellgifterna, inte på själva akuta leukemin men det hjälper ju inte såååå mycket när jag vet att han ligger och har ont. Hur som haver, jag fick ett sms för en stund sedan där han berättade att han just blivit hemskickad. Skönt för honom!
Tänk att lilla jag…
Tänk att lilla jag, lilla vimsiga och otekniska filosofan snart har bloggat i ett år. Kom att tänka på det av någon anledning som jag inte vet. Plötsligt poppade tanken upp in huvudet att borde snart ha gått ett år…så jag gick in på min gamla bogg och kollade arkivet. Jajemän!! På onsdag nästa vecka har jag bloggat i ett år. Jag som var så rädd för att göra det, för at ta steget att göra något som jag trodde skulel vara übertekniskt. Nu sitter jag här, med ett nytt hem (ja, för bloggen alltså), en massa vänner rikare och betydligt bättre självkännedom/sinnesfrid och självförtroende. Inte dåligt för något ”så simpelt som dagboksskrivande”. Själv har jag aldrig förstått vad det är med dagboksskrivande som är simpelt men smaken är som baken -delad. Och det är väl tur det antar jag 
Nu ska jag återgå till boken jag måste försöka läsa klart snart, med betoning på snart…
Medialt grejs/skyddsdjur och att vara duktig
Idag ska jag vara duktig! Idag ska jag till och med vara så duktig att jag nästan kommer vara bäst 
Jag gick hemifrån 20 över sex imorse, hann med det tåg som gick före det jag hade tänkt ta, kom in tidigare till stan, åt frukosst i lugn och ro och tog mig sedan upp till universitetsbiblioteket. Nu sitter jag här med min dator i knät, boken som måste läsas brevid mig och Lugna favoriter i öronen. Ute börjar solen skina och ikväll komemr pojkvännen och hälsar på över helgen. Eftersom jag har übermycket plugg att göra ska jag försöka jag menar jag SKA plugga järnet och på så vis vara så dukig att jag nästan blir bäst.
Varifrån har jag egentligen fått den här känslan av att jag alltid måste vara så himlans duktig? Jag kan verkligen inte komma ihåg en tid i mitt liv när jag inte har haft den känslan. Jag vet att min omgivning inte begär konstant ”duktighet” av mig men samtidigt så tror jag att jag verkligen måste vara duktig. Varför? Vad är det jag försöker leva upp till?
Sedan i förrgår har jag en väldigt stark känsla av mina skyddsdjur och av att jag har sällskap av en enhörning som ger mig mycket trygghet och energi. Jag är så tacksam! Jag har till och med fått äran att ha besök i mina drömmar av enhörningen de senaste två nätterna. Jag känner mig omlindad av värme och energier som är för stora för att komma från enskilda personer som jag känner. Jag känner mig hedrad. Det är inte särskilt vanligt att människor får se/känna sina skyddsdjur men jag fick se mina sommaren 2004 och sedan dess har de gjort sig till känna lite då och då. När jag var hemma hos mamma, då när jag hälsade på pappa på sjukhuset rätt mycket, så kunde mamma inte förstå varför jag hade en stor hund med mig så ofta. Det var inte förrän jag åkte ned till Gbg igen som hon insåg att det inte var en hund utan att det var min varg som hon hade sett. Vargen och mitt lejon (Jojemensan spanska lejonet -du är inte den enda som är lejon;)) har bytt plats, när jag fick se mina djur första gången hade jag ett lejon på vänster sida, en varg på höger sida och på huvudet satt en busig apa. Apan sitter kvar på huvudetfast jag känner inte av honom särskilt mycket) medan vargen och lejonet har bytt sida och jag känner nu mest av vargen. Sedan har jag ibland sett en häst bakom mig, i mina drömmar kommer ofta mammas stora björn och hälsar på. Låter det extremt flummigt? Då får det göra det För vet ni vad? Genom er, genom bloggen, och vad livet har gett mig har jag till slut börjat acceptera att även jag får tro och känna vad jag vill för att orka med det här livet. Jag har låtit andra människor få tro vad de vill om det är det de har behövt för att orka, varför ska jag då inte tillåta mig själv samma sak?
Nu ska jag ta tag i mig själv och försöka vara den duktiga tjej som jag ständigt strävar efter att vara Kram på er och jag hoppas att ni får en toppenfredag och en ännu trevligare helg om jag inte skulle hinna titta in under helgen.
Hrm…
Fick för mig att dubbelkolla saldot på mitt kortkonto…Jag måste gå och få ett ordentligt utdrag över de senaste dagarna för det låter väldans konstigt! Sist jag kollade saldot låg jag på ca 700 kr, nu ligger jag minus! Hur 17 går det ihop? Vad har jag misssat?!!???Hade kvar pengar på mitt andra konto som jag fört över nu så minuset är borta imorgon bitti men nu verkar det som att jag får leva på typ vatten och bröd resten av månaden och det är inte vad jag hade planerat! Både vännen A och pojkvännen fyller år nästa vecka och nästa gång vi får pengar är 3 veckor bort. Hur ska det här gå ihop? Jag tycker om att vara student ur synvinkeln att jag får lära mig intressanta saker men jag längtar till den dag när jag faktiskt får en lön som gör det liiiiite mer rimligt att överleva!
Tankar om döden
Om jag dog, vad skulle hända då?
Vem skulle någon ringa först?
Hur skulle nyheten spridas?
Var skulle nystandet börja tvinnas upp?
Vilka detaljer skulle glömmas bort för att finnas där och plötsligt påminna eftervärlden om att jag en gång fanns?
Hur skulle vänner få nyheten?
Vem skulle berätta för mina nära och kära?
Hur skulle berättandet ske?
Om jag dog, hur mycket skulle vara oförändrat?
Skulle dimmans droppar falla tillsammans med mänskliga tårar?
Skulle jobberbjudanden komma för att någon glömt stänga ned mina konton?
Skulle mina utländska vänner bara tro att jag glömt när jag i själva verket är borta?
Om jag dog, skulle världen stanna för någon minut? Inte för alla, men någons värld?
Skulle minnet vara så levande att min död upphörde för någon sekund?
Om jag dog, hur skulle världen då se ut?
En stycke dikt
Långsamt höjde hon blicken,
lugnet speglades i ögonen,
mer skrämmande än den utlovade kicken.
Kraften ekade högljutt i öronen.
Jag lovar, sade hon kallt,
rör mig våldsamt en gång till,
jag skänker dig tusenfallt,
vad du gett genom din drill.
Hans häftiga, djupa, andetag
avsöljade tydligt hans förvirring.
kroppen förberedde nya slag
motvilligt darrade hans bilring.
Blicken skar hårt genom luften,
tystade effektivt andetagen.
Kylan terroriserade driften,
tortyren blev den psykiska lagen.
kvarvarande lidande minne
gav henne hennes förlorade styrka,
livet fyllde snabbt varje sinne.
Ironiskt, det var det enda han kunde dyrka.
Långsamt andandes hon sig stark,
stirrade länge på bilden,
ända tills hon var på säker mark.
Han var aldrig den skrämmande vilden.
(skriven av mig 7/3-07)
Vilken sorts människa är jag?
Var hur trött som helst igår kväll men kunde inte riktigt somna. Hade ett samtal med pojkvännen och kände efter det ett behov av att skriva av mig lite. Trodde det skulle bli någon sorts dikt men det är det inte riktigt…
Att vara svartsjuk är inte min grej. Att se en individ som en ägodel ligger inte för mig. Ett behov av att ständigt veta vad en person gör eller befinner sig är inte heller något jag har. Jag saknar oftast oron över att min partner ska finna någon ny. Istället präglas jag av respekt och frihet. Jag respekterar individens integritet, deras rätt till privatliv -även om jag är en del av det livet. Jag har själv ett stort behov av frihet och tillit. Därför behandlar jag andra som jag vill bli sedd. Det betyder inte att jag inte älskar eller bryr mig. Det betyder bara att jag bryr mig så mycket om personen i fråga att jag litar på individen. Jag vill inte känna mig kontrollerad eller att jag måste rapportera mina förehavanden och infall. Därför gör jag allt för att personer i min närhet inte heller ska behöva uppleva sådana känslor. Jag är egentligen en rätt naiv person som verkligen vill tro gott om människor. Ur min synvinkel visar jag mer kärlek och tillit genom att INTE vara svartsjuk eller ”ägare” över en annan individ. Genom frihet, tillit och öppenhet försöker jag ge kärlek och trygghet, det är mitt sätt att visa att jag älskar en person.
Sedan kom det än mer… (ursäkta grammatikfel och stavfel nu)
Sitting here, thinking of what you just said.
I’m sitting here alone, my mind is wandering.
It’s a questrion about respect, about the right to have your own life.
It’s about feeling a sense of freedom, a sense of faith, in what we have.
I’m sitting here alone, but look alittle closer.
I’m content doing that, I don’t feel alone -I feel at ease.
Your words eccos in my head.
You see, I can never forget that you are an individual who has a right for privacy.
You deserve to be trusted, and I DO trust you -no matter where you are or what you are doing.
As long as you have faith in me and are honest if I would ask I’m grand.
I’m sitting here, thinking of you.
And guess what?
I’m smiling.
Och en sista fundering/konstaterande:
Jag vet vad jag är, på god väg att veta vad jag var, nyfiken på vad jag kommer bli. Jag är trygg i detta, bekväm i kunskapen. Jag är lugn och det är obeskrivligt skönt. Allt kommer lösa sig för jag har mig och trivs med det.
Ha en toppendag allihopa! (P.s vännen har nu fixat internet på ”min” dator så hela det här inlägget har jag skrivit på datorn hemma HURRA! 
D.s) själv ska jag ta tag i mig, klä på mig efter min dusch och ta mig in till stan. ska skriva en engelskuppgift och ha engelskföreläsning ikväll. Får se om jag kan hålla mig borta från bloggen nu när det funkar för mig
Otäcka drömmar
God morgon på er! Hoppas ni alla har sovit gott och fått en bra start på dagen -det har nämligen inte jag! Eller tja…själva dagen flyter på bra men det där med att sova gott… Jag vaknade halv sex imorse, hyperventilerande och genomsvettig efter en mardröm som var så verklig att jag verkligen hade fysiskt ont där jag, i drömmen, belv skadad. Rädd och skärrad konstaterade jag att jag verkligen inte borde somna om för jag visste att drömmen bara skulle fortsätta. Ändå somnar jag om! = INTE begåvat!!!!!!
Första drömmen var lång och rätt komplicerad (som drömmar brukar vara) men i slutet, det som gjorde mig så rädd, var att jag skulle in i en lada och där fanns det en orm som mötte mig (jag har ormfobi). Den var inte jättestor men jag blev rädd och vände mig om och gick fort därifrån. Ormen började förfölja mig och jag ramlade. Då har ormen vuxit och ändrat färg till lysgrön. Jag kunde inte resa mig upp från fallet för ormen vaktade mig. Jag tänkte att om jag håller ögonen på den så kommer jag se om den försöker hugga efter mig så kan jag parera hugget. Då började ormen slicka på min fot, samtidigt som han fortfarande stirrade på mig. Jag var livrädd och helt plötsligt kände jag en enorm smärta precis ovanför fotknölen på höger fot. Då hade ormen fått gifttaggar på undersidan av sin kropp, nära svanstippen eller vad 17 det heter, så han kunde bita mig samtidigt som han stirrade på mig och njöt av min smärta och rädsla. Då vaknade jag hyperventilerande och med smärta där han hade bitit mig.
Nästa dröm var jag hemma hos mamma, nere i stallet. Jag skulle in i foderkammaren men då var det en orm där inne som väste högt åt mig. Jag sprang ut ur stallet och då var min kusin där. Han skulle gå in för att ta bort ormen men på väg in i stallet kommer det en orm bakifrån på väg att attackera kusinen. Jag skriker till, Martin vänder sig om och tar ormen. För att få stopp på ringlandet som ormen höll på med stoppade Martin in delar av ormen i munnen, sedan dödade han den. Då fortsätter Martin in i stallet för att ta ormen jag först såg. Jag gick före, gick förbi foderkammaren och gick till andra änden av stallet så att han inte skulle behöva gå förbi mig med ormen. På väg ned till andra änden ser jag ytterligare en orm som hänger på en av krokarna som vi har på boxdörrarna. Samtidigt hör jag hur ormen i foderrummet fräser åt Martin, han kommer ut med den fast den fortfarande lever. När han har slängt ut den försöker jag tala om att det finns en till orm i stallet. När jag försöker berätta detta sätter Martin nästan sin hand på den sista ormen och jag bara skriker allt jag kan. I det skriket vaknar jag, återigen hyperventilerande. Alla ormarna i denna dröm var av samma sort, de såg precis likadana ut och de såg likadana ut som ormen i den första drömmen innan den blev lysgrön.
Jag är inte imponerad av drömmarna…. Vad betyder detta?Har de någon betydelse eller är det bara min vanliga rädsla för ormar som ger sig till känna? Jag är fortfarande skakig efter dem, är rädd att det här är drömmar som alltid kommer leva kvar i mig. JAg har några sådana mardrömmar från min barndom som jag kommer ihåg lika klart som om det hände igår natt. Tycker inte om det!!!
Nu måste jag gå till min föreläsning, solen skiner så jag hoppas på att förtränga drömmarna snart! Ska sedan skynda mig hem till min tvättid och mitt stökiga rum. Hög tid att både tvätta och storstäda rummet. När ajg ska plugga allt det som ska pluggas är en annan fråga…kanske på nätterna så jag slipper drömma mardrömmar
Förresten, en fråga -jag har för mig att jag fyllde i en ruta som sa att ja gitne skulle behöva godkänna kommentarerna innan de publiceras här men nu har jag ändå fått göra det. Kanske ska kolla den grejen igen, eller är det något som itne går att få bort?
Jaha…nu ska vi se
om jag har lyckats göra en del småinställningar som jag ville ha…. Det såg bra ut, sedan skulle jag kolla sidan och då såg den ut som den gjorde innan jag började så då gjorde jag om det och hoppas på att det blir rätt helt enkelt. Det är inte lätt att vara en vimsig och oteknisk filosofan
Hallojsan!!!
Mina damer och herrar, filosofen får byta namn till filosofan (undrar hur svårt jag kommer att ha att lära mig det) och filosofans blogg får flytta från Expressen till denna adress. Jag är bara lite stolt över mig själv at tjag lyckats helt själv så här långt Undrar hur lång tid det komemr ta innan jag lär mig den här bloggen. Efter ett år hos expressen är jag ju dels van vid deras sätt att fungera och dels fortfarande pinsamt oteknisk… Jaja, spännande blir det i allafall.
Är det någon som har något tips, något som jag ”måste” göra nu närj ag bloggar här? Någon finess som jag ska förstå på en gång eller något sånt?
Stor kram!
